Sista dagen

I morgon är det sista dagen på Tara. De känns faktiskt mindre konstigt än man kan tro. Nu har jag haft lång tid på mig att säga hej då. Haft fest, sagt adjö till många av våra frilansare, fått ett jättefint tal av korrekturläsar-Harry, fått massor av presenterl. I morgon är det sista rycket. Fika och sista hej då.

Jag har haft en fantastisk tid här på Tara. Det har varit så roligt att jobba med en tidning som ligger så nära mitt eget liv. Nu ska jag till en helt annan typ av tidning och det känns spännande på ett helt annat sätt.

Ett nytt kapitel! Vi ses i Vi i Villa! Har ni några tips, råd eller förslag mejla mig där i januari: stina.abenius@viivilla.se!

Hej då!

Sista festen!

I går hade vi sista festen för mig. Redaktionen var tapetserad med bilder från alla tidigare fester, konferenser och krönikor. Det var kärntruppen här på på jobbet och bland frilansarna som tackade av med vin. öl, kantarellpizza och andra snacks. En superhärlig kväll.

Hoppsan, en konkurrent läggs ner!

Så här i slutskedet av min karriär här på Tara nås jag av beskedet att en av våra konkurrenter lägger ned: Laura. Den har funnits i tre år och aldrig riktigt fått fart i sin upplaga. Även om den aldrig blev en allvarlig konkurrent så var det ändå en konkurrent. Lite hemskt att säga men det känns faktiskt bra... Förutom att det är synd om personalen förstås.

Jag räknar ner

Nästa fredag är det min sista dag på Tara. Jag skriver allt mer sällan här i bloggen. Jag röjer i gamla lådor, städar upp i artikellager och fixar och trixar.

Det är speciellt det här med att vara på väg. Jag får mindre att göra - kan ju inte riktigt planera framåt vilket annars är det mitt jobb består av  mycket. Samtidigt har det varit skönt att ha så lång uppsägningstid som jag har – 3 månader. Det blir som att skola in sig i att sluta och har man jobbat i nästan 6 år på ett ställe som betytt så mycket för mig som tara har, så behövs det! Jag var 39 när jag började och nästan 45 när jag slutar. Killarna har blivit större, tidningsmarknaden förändrats, jobbarkompisar kommit och gått. Nu är jag den som arbetat näst längst tid här. Det känns som en seger för en otålig människa som jag. Jag kommer ihåg när jag upptäckte att jag hade producerat fler tidningar än min företrädare Maggan - det kändes stort!

Samtidigt har jag småträffar med mina nya kollegor på Vi i Villa. Får lite information pö om pö och det känns också bra. På torsdag ska jag ha fest med mina närmaste jobbarkompisar. Nästa torsdag är det sista julfesten. Nedräkningen närmar sig slutet.

Lutefisk!

Jag äter aldrig lutfisk men om jag ska börja med det ska jag hädanefter äta den på norskt vis. Det vill säga så som jag åt den igår. Jag var med mina kommande jobbarkompisar på Vi i villa i Oslo och åt julbord med våra kollegor i Danmark, Finland och Norge. Lutefisk i Norge äts med bacon i baconflott, sirap, riven getost, senap, ärtmos, potatis. Gott faktiskt. Och trevligt och spännande att träffa de nya. Jag får lite inskolning pö om pö.

Men nu är jag tillbaka här på Tara! Snart lämnar vi mitt sista nummer.

Stora journalistpriset

I kväll blir det som journalistbranschfest då Stora journalistpriset delas ut. Jag hejar på min gamla bekant Katarina Gunnarsson som nominerats för sina fina radireportage.

Men den stora frågan är: Vad ska man ha på sig? Jag tar min vanliga svarta H&Mklänning so jag haft i säkert 6-7 år. Lite tråkigt men känns aldrig helt fel. Pratade också med min kollega Ann Fredlund (och snart Taras nya chefredaktör). Hon hade också klädpanik och tyckte att jag lät tveksam på rösten till hennes klädval. Men det gjorde jag inte!

Budapest var lite dimmigt

Men väldigt trevligt! Jag och min yngsta son Pelle var där fredag till söndag. Jag hade beställt hotellrum med utsikt över Donau. Det kändes som lite slöseri med pengar första dagen. Men sedan klarnade det upp. Vi badade i varma bad som ångade i kvällsmörkret. Vi åt TV-dinner på rummet, vi gick upp i S:t Stefanbasilikans torn, vandrade genom judiska kvarteren, åt gulasch (äcklig sådan) i saluhallen, fikade på Café Gerbaud, gick fram och tillbaka över Frihetsbron och Kedjebron, köpte strumpbyxor på H&M, vandrade i Buda, åkte bergbana. Och sedan åkte vi hem.

Vilken trevlig helg! Och så trevligt att åka bara med ett barn. Nu ska jag försöka tvinga med mig min andra son.

Matlagsrapport

När jag äntligen hade lyckats komma hem efter att ha lekt budbilsförare i stockholmstrafiken som var helt i kaos pga av ryskt besök så var det dags för matlag, dvs tre familjer kom hem till oss och åt. Det har vi nu gjort 3 ggr i veckan i ungefär 3-4 år nu. Vi hade alltså gjort chili con carne, inte så tjusigt, men praktiskt.

Gårdagens spanarämnen var:

• Hur det känns att bli gammal

• Att världen är liten

• Att pingis är trendigt

• att välgörenhet är stort

Och en del till.

En, som vanligt, väldigt vardagslyxig tillställning! Snälla, härma detta! Det är så bra.

Oj, länge sedan...

...klockan är nu halv elva. Jag hade så mycket jag hade tänkt göra och jag hann allt utom pannkakor. Tror jag. Jag skulle: köpa med mig sushi hem, springa, göra chili con carne till i morgon då vi har matlag, och bakat lite bröd och bakat en morotskaka. Problemet var att jag också skulle förhöra ena sonen på alla hans läxor som inte riktigt var så inlästa som jag hade hoppats så vi blev ett kort tag osams, så skulle jag också hjälpa andra sonen med hans läxor och så blev allt, tja, lite rörigt och inte alls sådär trevligt och präktigt utan ganska så hysteriskt egentligen.

Men nu, nu är allt i tyst i huset. Bara diskmaskinen hörs. Och nu vill jag bara stanna uppe. Ensam.

Jag, en förläggare och blogg-Christina

... var igår och åt middag på Papa Sisto i Gamla Stan. Förläggaren var Annika Seward Jensen som hade hand om min bok Livet 40+ på sluttampen. Då arbetade hon på Wahlström&Widstrand, nu har hon slutat för att börja på ett nystartat förlag som heter Tivoli. Hon har också varit förläggare åt Christinas bok så därför träffades vi nu alla tre och åt Pasta frutti di mare och drack massa vitt vin. Roligt!

Vi pratade bland annat om:

1. Hur man ska dela upp föräldraledigheten. Annika hade en bra idé: Man delar det på hälften men om man vill så får man föra över sin halva på den andre. Då har samhället markerat men inte styrt.

2. Vilka män som är roliga och hur de blir roligare.

3. Hur man festar som singel.

4. Hur man ska få bättre snurr på sin business.

5. Bästa träningen.

Och så vidare. Men Annika avslöjade inte vem pseudonymen Hans Koppel egentligen är (hon är hans förläggare).

Och just det ja: Innan jag gick iväg sprang jag en liten runda på Östermalm. Alltså joggade. I kväll ska vi fira våra insatser i Marathon hos Anna-Lena och Johan.