Lina Forss Blogg

Välkomna till min blogg på tara.se

Jag har kommit i mål, jag har fått nytt Café Operakort - nä, jag får nog börja om. Jag är författare, jag bor i ett labyrintliknande hus på landet, jag driver familj tillsammans med min man, men har ingen hund. På mitt skrivbord ligger ett manus som ska vara klart i oktober, pressbilder ska fixas och det susar till i magen av lycka. Jag cyklar och simmar (med hjälm efter att ha blivit utsatt för en attackmås). Jag går på gym, jag har startat en egen lobbyinggrupp för Lina i Let’s Dance 2010, fast även 2009 är ok om de tjatar, jag vill dansa med Daniel da Silva. Jens Orback vill inte vara med så fråga inte honom. Ibland är jag bortbjuden mer än vad som är nyttigt för mig fast jag kan inte komma på varför, skratta är väldigt bra för hela konkarongen och så vill jag gå med i Caroline af Ugglas kör där det räcker med att sjunga hellre än bra.

Morsning och goodbye!

So long, see you honey!

Nu har jag ingen lust att blogga längre skrev Henrik Schyffert och slutade. Det ska jag också göra, nu på en gång. I ett halvår har jag hållit på, det har varit kul och intressant och jag har lärt mig nya saker men nu är det på tiden att lära annat. Jag ska få färdigt min bok Agnes hjärta Edward, i april ska den ut, jag ska skriva med tv-Ehwa, jag ska skriva artiklar i Taras papperstidning, jag ska ut och möta människor som man kan se och ta på, jag har fått ett arbetsstipendium från Sveriges Författarfond och ska åka till England och skriva på engelska. Jo just det, jag ska komma ihåg att uppdatera min hemsida www.linaforss.com. Det har varit ett sant nöje, jag tackar er av hela mitt hjärta för att ni har läst och hoppas att vi möts igen, de allra flesta av oss. Börjar jag blogga någonstans igen så är det för att ni har funnits där, tack och var rädda om er själva och varandra. Hejdå!

Alla ska ut och leka utom Lina, hon ska sitta hemma och grina

Billigare med ett dussin

Riktigt så illa är det inte, men mina arbetskamrater ska ut ikväll och i mitt yrke är kollegor något att vara rädd om. Förvisso har jag bara träffat ett fåtal av dem, medarbetare på Tara men frilansare de flesta, nästan ändå mera spännande så. Men nu är och förblir torsdagar min meckigaste dag, även om den alls inte går att jämföra med hur de har det i Fullt Hus. med undertiteln 12 barn, 1 groda och en hund eller något liknande. Är lite inne på barnkultur just, har precis hyrt Juno, sovit bredvid en känsloutmattad kille som varit på Äventyrsvandringen Rescue M, sitter på biblioteket och läser böcker om Habib av Douglas Foley och tjatar på Johanna Thydell om att snart komma ut med en ny bok, jo jag kollar en tv-serie på Disney Channel som heter, vänta ska jag fråga, Zack och Codys ljuva hotelliv, säger barnen att den heter. Så gå ni, drick drinkar vackra Tonårsbloggare och fina Stina och alla ni andra Taraskapare, min Maria är äntligen hemma igen efter sitt bokturnérande och henne ska jag tala med och sen, sen ska jag se på Idol. Och Förtrollad, den har jag också hyrt. De säger att gamla går i barndom men jag, jag är bara 41.

Var hälsad, kära befrielse!

Vinterträdgården av Christine Falkenland, en passionsberättelse jag verkligen vill läsa!

Nu när vi är vuxna måste vi börja uppföra oss säger någon på allvar, nej tvärtom motsäger sig någon annan, det är ju nu det roliga börjar. Våga säga att man gillar att dricka vin, hänga med kompisarna, jobba, ligga i soffan med barnen. Jag vet inte vad den här krönikan handlar om, kanske om att det är så underbart skönt att bli äldre. Igår hörde jag en kvinnlig författare  på radion (Agneta Klingspor googlar jag mig till) som var allergisk mot passion för att den tog över, men kär blev hon gärna. Jag kan svära på att hon har gått igenom klimakteriet och det med bravur, jesus vad skönt det ska bli att komma ut på andra sidan, just nu är det vad jag sätter allt hopp till. Jag ska ha suveränt stora örhängen bara för att jag vill det och inte alls bli kallsvettig och klia mig i hårbotten när jag talar med en man som låter lite sträng på telefon. Igår hade jag och min pappa en diskussion om pixlar, han har tagit en pressbild av mig som behövde vara mera högupplöst. Jag sa emot honom flera gånger och han sa att jag uppenbarligen inte visste vad jag talade om men när jag stod på mig började han till slut skratta och sedan hade vi jättekul.  Förstår ni vad jag menar?

Prokrastinering och andra livsformer

Roslund & Hellström, foto av Fredrik Hjerling

Svenskan hade en artikelserie om prokrastinering, fritt översatt till konsten att skjuta upp saker men likväl ett stort problem för många. Jag lovar, artikeln smittade mig och nu har jag provat, stark ångest garanteras som resultat. Kanske var det i ett utslag av detta jag trodde mig ha bloggat igår och när väl sanningen kom till mig ville bredbandet inte mer. Idag har jag istället predikat behandlingsformen Pay it forward vid frukostbordet, skicka det vidare, eller som bibeln säger i något av sina bättre avsnitt: Var mot andra så som du vill att de skall vara mot dig (fritt återberättat). Äldsta sonen höll för öronen, dottern undrade om vi inte kunde hyra filmen istället, det finns en sådan (och en miljon olika om händelserna i bibeln men de är alldeles för våldsamma för min smak och utspelar sig dessutom dagligen i nyhetsrapporteringen från all världens krig). Istället gick jag över till att fundera på min egen diagnos, finns det idag en enda människa kvar på jorden som inte har en diagnos, prognos, syndrom, symtom eller helt enkelt en störning och hur ser i så fall den människan ut? Påverkar transfetter och aspartam allt det här, eller är det tungmetaller eller kombinationerna av olika beståndsdelar som gör oss till dem vi är, nu börjar det verkligen snurra till i mitt huvud. I samtal med Börge Hellström, författare till Box 21 bland annat, slänger jag ur mig att karaktären Agnes i min bok nog har en borderlinestörning och blir efteråt tvungen att läsa in mig på begreppet, men om jag som författare kan få ihop allt det där, vem är det då som är störd? Hujedamig, fimen om Mamma Mu och Kråkan hade en väldigt lugnande inverkan på mig, se den!

Liza Marklund gillar att torka av sin diskbänk

Mma Ramotswe

Det finns något rofyllt i det och andra sysslor man bara utför utan att tänka så mycket, jag försöker hålla med. Överhuvudtaget, som min farmor brukade säga, innehåller senaste Taras stora intervju med henne många coola, förvärvade klokheter. Jag känner ett stort, nästan globalt släktskap mellan Marklund, Mma Ramotswe i Damernas Detektivbyråböckerna och, nu stiger spänningen, Mamma Mu! Alla tre ägnar sig åt lakoniska betraktelser av en värld som de förvisso gör allt för att kunna påverka men som de samtidigt inte hetsar upp sig över i onödan. Nyckeln till detta lugn är att ha frigjort sig från det egna jaget, i alla fall dess ständiga mittpunkt i allt som sker: OK, Mamma Mu är lite sämre på detta, vilket gör henne än mer älskvärd. 13.30 idag har hon och Kråkan premiär på bio.

3 filmer i 3 dagar eller guldlamé

Lina som klippdocka

Två timmar på Värmdövallen, kall röd näsa men varmt glatt målvaktsbarn som fortfarande inte kan tänka sig något annat att göra på helgen än att hänga med mamma. Mini-fasen av Taras bantning bygger på frihet under ansvar och bara måste inkludera lördagsgodis, så vi köper och åker ned till stranden i Grisslinge och kollar båtracing. Små snabba båtar, utombordare som snittar 75 knop och körs av - taniga tonårstjejer med långt blont stripigt hår, det heatet vi såg vanns av en dito. Läckert, de enda killarna i overall jag fick syn på var lite fumligt finniga, tjerna ägde denna sport åtminstone då jag var på blixtvisit i en annan värld. Groupisarna däremot såg ut som groupisar överallt, rökande frysande och iklädda kortkort, fast inte killarna. Jag gillar nya koder men nu måste jag få ihop den här bloggen som skrivs liggande i soffan, under filt och toppluva. Jag är bjuden på 40-årscocktail, guldigt inbjudningskort som uppmuntrar till glamorös klädsel ställs mot biträdet i videobutiken som erbjöd tre filmer i tre dagar. Det blev bara en film, Alvin och gänget och nu ligger jag här och undrar om tre små ekorrar kan göra en total makeover med mig som mössen i Askungen, en timme och tjugosju minuter har jag på mig.

Ledsen

Torsdagar har jag rätt mycket, torsdagar är dagar då jag helst inte har möten i stan, torsdagar behöver jag bilen, bilen som igår utjordes av vad barnen kallar töntvolvon, en fin gammal blekröd trotjänare vars CD-spelare kan något så förnämligt som spola mitt i låtar och utan protest rymmer två kontrabasar i sitt okänsliga innanmäte. Men den startade inte, fast maken hade lämnat lyktorna på säger han att det inte var problemet, den bara inte startade och när grannen skulle kabla igång sa det poff i även hans bil. Till och med jag såg att han satte kablarna fel men det hjälps inte, hand i hand stod vi där med våra illa fungerande bilar men båda på mitt samvete. Det kändes hemskt, och ledsen var jag för barnen skull, försent var bara förnamnet till vad jag var. Så kör en ny stilig Volvo upp till grannhuset där de forfarande bygger, en bil med gubbe i, en gubbe som ser mig och bilen men som går åt andra hållet. Jag springer i kapp, frågar snällt, han säger nej, han vill inte hjälpa. Kanske om en halvtimme. Så jag går och letar andra bilar men ingen är hemma och sätter mig till slut i bilen och väntar på gubben som kommer ut efter nämnda stund, tittar på mig och min öppna motorhuv, backar sin bil så att han ska slippa passera mig och kör iväg. Då blev jag ledsen och så grät jag om vart annat hela eftermiddagen medan mina barn tröstade mig fast det var dem jag var ledsen för eftersom vi inte hann med allt vi skulle, och så somnade jag utmattad i soffan efter Idol och därför blev det ingen blogg. Till gubben vill jag säga att det i min freudianska värld är lika elakt att inte hjälpa barn att komma iväg till sina musiklektioner som att stampa på människors glasögon eller skada deras djur. Till målaren som lämnade sin pensel för att hjälpa mig vill jag säga I love you och köpa en hel blomsterbutik.

Till Polen with love

Studiematerial i skolan kanske?

På ett födesdagskalas härförleden sjunger  åtta stackars svenskar sina ömma gratulationssång som ALLTD får människor attt fundera på om det verkligen passar sig att sjunga andra versen, den där om att skjutas. Så stället sig två polska kraftkarlar upp, alias Spikey och Professorn, och tar i för själ och fosterland i en hurrahurra sång som aldrig vill dåna ut. Häftigt var det, en del av mitt hjärta, ja hela faktiskt, var bristingsgränslyckligt över vad mina barn fick erfara. Men det polska segertåget fortsätter, idag fick jag en vacker teservis i en ännu vackrare sidenklädd låda från en söt polska jag känner. Polen går från klarhet till klarhet, vilket århundrade som helst kommer de som bestämmer även begripa att homosexuella är likadana människor som alla andra, i övrigt  är det något med mig och teserviser, tidigare i år fick jag en från Kina från några män som ville blidka mig att skicka tillbaka min egen dit, man alltså. I övrigt  har jag ju lovat att berätta om 14 år till salu. Nu är det utläst, att säga att den var bra är som att säga att Lilja 4ever  var det för det känns som att förringa budskapet men den är årets viktigaste bok och jag har idag givit den vidare till en skolfröken. Läs och lär, den är ju bra också ...

TV-soffan fast det är ett bord och stolar

Efter semestern brukar löpsedlarna fyllas av nack och axelvärksspecial fast jag vet bästa kuren, alla människor borde få jobba i soffan. Tänk er själva, snart är det inte längre kök vi köper mest utan soffor för alla måste få en egen så att det finns gott om plats att sprida ut papper och excelgrejer runt omkring sig. Så borde det finnas drickaställ så man slipper luta sig fram till bordet och faktiskt tv till alla. I min sons klass har lärarna begripit att det är bättre att få lyssna på sin egen musik i rejäla hörlurar istället för klassens tjatter (en gång träffade jag en skolflicka som inte visste skillnaden på upprop och uppror) medan man jobbar. Jag behöver se lite på tv, jag har missat massor av nya reklamfilmer och axlarna mår bättre. Börja ställa krav vetja!

Så som i en spegel

Ingmar B.

har jag sett som förberedelse för nya stordåd, fast jag borde ha insett att Hjälp eller Hey Baberiba passar mig bättre. Jag gillar Bergman men ibland inte alls, Fårö såg ut som ett avskalat Sicilien men i övrigt fanns inget att skratta åt. Imorgon börjar en ny manussväng med Cajsas tankar i bakhuvudet, Cajsa är dramaturg och mig mycket ståndsmässigt tilldelad som hjälp på vägen. Det känns som om jag har berättat det här förr, kanske är det bra att ha en inspirationsdag någon gång även om jag borde ha valt The Royal Tenenbaums som Cajsa också har sagt borde falla mig i smaken. Det gör den, och så är den inspelad i färg. Min dotter undrar om jag levde på den tiden när världen var svartvit. Hejhej, hejdå för idag från en soffpotatis som prokrastinerar till morgondagen.

Mina favoritbloggar

• Tonårsbloggen
• 40+ bloggen
• Stinas blogg
• Mats Strandberg
• Andreas Roman
• Denise Rudberg