Mera Kap Verde

Öknen är nästa stopp på en av turerna. Det är så läckert! Och ni måste måste hoppa i dynerna.

Det enda som var en miss var att vi inte kunde stanna längre där.

Vidare i jeepar till Santa Monicastranden och jag har aldrig i livet upplevt en sådan plats. Orörd. Mäktig. Bara havet och vi, några stycken som var på besök. Så mäktigt.

Det här är en liten bild på en dotter som inte trodde att vågorna var så starka och stora och gick så högt upp som reseledarna sa. Ett par flip-flops var på god väg till Brasilien.

Nej. Inte läge att vingla i de strömmarna.

He-elt otroligt.

Vi åkte till Boa Vista och bodde på Blue Village Riu Karamboa. Det var sju fantastiska dagar och faktiskt lite  tungt att lämna efter en vecka.

Kan inte bli bättre än så!

Underbara vänner ska åka till underbar plats. De ska till precis samma ställe som vi var på för ganska precis ett år sedan. En plats som alltid kommer att ligga långt in i hjärtat för det överträffade precis allting vi hade kunnat drömma om.

Det är en perfekt plats för familjen som ska dit nu.

Njut.

Strax innan lunch. Världens drag i poolen. Vi satt på oarkettplats och stoppade i oss lunch.

Tidig morgon. Makalöst. Det var makalöst.

Trots en vecka på ett ställe kommer ni inte att tröttna på maten. Never.

Ni kommer att fatta när ni flyger in över ön. Och gör en sväng ovanför det turkosa vattnet och den vita stranden. Ni kommer att fatta att det är Aladdins sandslott ni ska bo på. Det är så väldigt läckert!

Och jag tänkte på det ... marken är nog billig där. Hotellets område är lika stort som Täby. Typ.

I en av alla byggnader runt hotellet finns hotellets gym & spa. Värt varenda minut, varenda krona, varje besök. Även om flickorna bara fick lite manikyr och jag bara satt i solstolen i skuggan. Ville man gick det bra att springa 5 mil på löpbandet med utsikt över havet. Löpning någon annanstans blir nog i så fall på gatan till flygplatsen. Och tillbaka typ 15 gånger. 

De verkar vara schyssta mot hundarna (jag har koll ... ) och mitt på dagen blev det törstigt på stranden.

Ta en av ö-turena kära familjen! Det var en häftig upplevelse. Börjar med en skola. Värt besöket. Fråga killen i det här huset hur fort han snajdar ihop keramikkruka typ 70 cm hög.

Jag lägger upp fler bilder imorgon! Utflykten är ett måste.

Ordningen är återställd

16-åringen är frisk men utmattad. 18-åringen har flyttat hem igen. Vi åt nyss en gemensam middag. Första på många dagar känns det som.

Faran är över.

Det här är ju ingen modeblogg

Varje år har vi sagt att vi ska sitta upp och titta på Oscarsgalan och varje år somnar vi, precis som vanligt, inför en helt vanlig måndag då det inte är jättekul att vara jättetrött.

När jag jobbade på Egmont var det en helt annan sak. Beroende på vilket filmbolag som hade flest nomineringar avgjordes plats och arrangemang för att följa galan och festa. Kön av vackra kläder och prisutdelningarna med motiveringar och efterföljande tal är faktiskt värt en hel natt. Eller var. Kanske det har med åldern att göra.

18-åringen flyttar hem igen idag. Hon har varit på flykt undan vinterkräksjukan som 16-åringen kommit igenom nu. Hade 18-åringen varit hemma hade vi nog suttit uppe och tittat tillsammans för själv har jag svårt att hålla mig vaken. Kanske nästa år.

Mer om Oscarsgalan:
Överskådligt och med fokus på alla klänningar i norsk tidning på nätet
The Hollywood Reporter

Omvänt

Från att ha sprungit och .... ja .... ordnat saker under dagarna med 16-åringens maginfluensa springer jag nu benen av mig för att fixa mat till en fortfarande utmattad men vrålhungrig dotter.

Vi ser ljuset i tunneln

Tunnel bestående av täta toalettbesök, avslagen cocacola, vatten med sugrör, Imodium och febernedsättande börjar visa en öppning på andra sidan. 16-åringen mår inte sämre utan nästan bättre. Alldeles nyss planerade hon kommande middagar:

- Jag vill ha sån där torr kyckling och pommes frites till.

Det blir bra det här. Och jag står fortfarande på benen.

Så fick vi också en släng av sleven

16-åringen var tillsammans med en vän hos några andra vänner igår kväll. Den vanliga ramsan med förmaningar om allt som är livsfarligt följde med henne på vägen ut till Vendelsö.

Mitt i natten när de kom hem sa jag hej och godnatt. Och gick och la mig. Minns nog att jag precis hade sjunkit in i den där svindlande sköna sömnen när 16-åringens kompis kom in i mitt sovrum och sa att det nog var bra om jag kom.

Med tanke på det jag kom in till plus det faktum att de hade varit ute på någon fest hos några vänner var min första kommentar ungefär så här intelligent:

- Men!? Har DU DRUCKIT?

Jag torkade och startade tvättmaskinen mitt i natten och gick tillbaka till 16-åringen med laddade vapen. Nu j***r alltså. Typ så.

Så såg jag i hennes ögon och hörde hur hennes kompis bedyrade allt när jag la handen på 16-åringens panna och brände mig.

Det blev en lång natt och vi vandrade från säng till säng, från rum till rum. Jag oftast med gummihandskar på händerna och 16-åringen oftast med handen för munnen och panik i blick.

Nu är klockan halv tio på kvällen och hon sover igen. Har varit uppe och gjort det hon måste i några omgångar. Och lite till.

Hon har 40,2 i feber och yrar om julafton och att hon inte ätit på tre dagar. Jag matar med vätskeersättning, avslagen cocacola och äppeljuice och flytande alvedon.

Hon är liten liten. Och jag sitter i sängen intill och stryker över håret. Och har konstaterat att jag inte har hela vitpepparkorn hemma som man uppenbarligen ska ta en näve av och svälja för att mota maginfluensan i dörren.

Det kan bli en lång eller lugn natt.

Vi får se hur det här går.

En berättelse om en tonårsfylla

Och nej, det är inte på förekiommen anledning. Detta är viktigt att inleda med så att mina två döttrar börjar andas normalt efter att ha läst rubriken till inlägget.

Jag vet vem som berättade den här historien men det är inte viktigt. Tror till och med att jag vet vem det handlade om men strunt samma. Jag är ganska övertygad om att jag inte återger den helt ordagrant. Men det är inte heller viktigt (bästa du, förlåt för slarvet men jag tror jag får med budskapet som någonstans fastnade hårt).  

Jag har inte gjort så här med någon av tjejerna men i perspektiv och backspeglar kan jag lätt tänka mig att det skulle ha varit en alldeles utmärkt metod istället för så mycket annat.

Det var en gång en 14-åring som var på fest. Självklart med löfte och överenskommelse i att inte dricka en droppe alkohol. Så kom det sig att hon hällde i sig jättemånga droppar alkohol och blev pruttfull. Som tur var hade hon föräldrar som gjort upp med några andra föräldrar om hämtning och lämning och när de hämtande föräldrarna stoppade in den lätt vingliga 14-åringen i sin bil ringde de och förvarnade hennes föräldrar. "Jag kommer hem med en ganska påverkad dotter."

"Tack!" sa flickans pappa och sprang till bokhyllan för att hinna bli klar innan bilen körde upp utanför huset.

När bakdörren öppnades och en väldigt glad och väldigt pratsam och väldigt väldigt vinglig 14-årig dotter ramlade ut satte pappan på videokameran och sa "hej gumman, hur är det, hade ni kul?"

Så följde han sin dotter. Upp för en ojämn trappa och in över en hög tröskel och hon pratade och han pratade och de hade så himla trevligt. Han följde henne in till hennes rum och han och hans kamera stod lite vid sidan av när hon spydde i toaletten. Så bäddade han om sin dotter och så somnade de båda två.

Nästa dag var pappan pigg men det var inte den 14-åriga dottern. Hon var dessutom väldigt tung i huvudet och i bröstet. Samvetskvalen satt som hårt åtdragna spännband när hon klev upp och inte möttes av en ryande pappa utan av en pappa som satt i soffan i vardagsrummet och ville titta på film med henne istället för att skälla ut henne så att håret ändrade frisyr.

Så kom det sig att en pappa och en 14-årig dotter satt tätt och tillsammans i en soffa och tittade på en film som handlade om en liten tjej som tänkte fel och som efter den filmvisningen aldrig drack så mycket som ett par tre droppar innan hon blev äldre och  lärde sig att hantera saken.

Helikopterlooken

Jag far runt som ett rotorblad. I huvudet känns det som om det är små små helikoptrar som kör in i varandra, slåss om det väldigt lilla utrymme som faktiskt finns där. Och med rotorbladen i huvudet springer jag i ett litet hjul som bara går runt runt. 

Jag jobbar 24/7 för att få allt att gå ihop och känner mig som världens sämsta mamma som inte anser sig hinna sitta ned mer än 30 sekunder i taget.

Mars är månaden from hell. Varenda liten dag är uppbokad med både trevliga och mindre trevliga saker. Mest trevliga och roliga i och för sig. Men som samtidigt kräver både tid och det utrymme i huvudet där rotorbladen spunnit loss.

Jag tänker inte skriva någonting om allt jag gör. Jag ska skriva om paraplydrinkar och hav.

En annan gång. Hinner inte nu.

Jag har ingen kontakt med mina barn

Nu är 18-åringen förkyld. Igen. Och halsen stökar. Igen. Ont att prata och ont att svälja och överhuvudtaget att använda halsen.

16-åringen har blivit hyfsat frisk efter en månad med hosta och heshet och allmänt halvroligt allmäntillstånd. Och båda två förbrukar tillsammans ca (och det här är inte en överdrift, snarare tvärtom) 1,5 toalettrullar per dag. Utanför toaletten.

Och jag är alltid frisk. Lite yttepytte hes i halsen i några dagar men inte fick jag något mer än det inte. Ingen orsak att ligga i sängen och ropa på beställningar och service.

Jag pratade med Mona. Man hörde knappt vad hon sa så förkyld som hon var.

- Ja, man håller ju på med Talibanen ganska mycket. Liksom mycket kontakt där, lättsmittande.

Då insåg jag. Jag har ingen kontakt med mina barn längre. Vi är inte nära varandra. Jag blir inte ens sjuk av dem.

Nu vill jag verk-ligen bli lite jätteförkyld!