Att svalnande relationer är ett hett ämne är lätt att se då just dessa inlägg har flest svar under Tarasnacks "Relationer och sex". Du hittar direktlänkar till två av dessa längst ner på sidan. Det vore även intressant att ta del av en mer nyanserad bild av kärleksrelationerna. Är du lycklig? Vad är i så fall knepet? Har du varit olycklig men lyckats få tillbaka lusten och kärleken? Eller svalnade kärleken och du valde att bryta upp? Blev det bättre eller ångrar du ditt beslut idag?

Delta i debatten på Tarasnack och berätta hur du har det!

Tre kvinnor berättar här om hur relationen går på lågvarv, men att de ändå tycker det är okej. Och Eva Sandner, parterapeut bland annat, menar att vi kanske har för stora förhoppningar på ett förhållande. Läs hela hennes resonemang nedan.

Tre kvinnor om sval relation

– Jag skäms över mitt obefintliga sexliv.
Gunilla, 47, har varit gift med Peter, 45, i 20 år. De har två tonårsbarn.

"Jag och Peter umgicks först som kompisar innan vi blev kära, flyttade ihop och fick barn. Nu är vi återigen bara kompisar känns det som. Eller mer som partners kanske, kompisar skrattar nog mer med varandra än vad vi gör. Vi driver Familjen AB tillsammas och det gör vi förbannat bra. Allt praktiskt i vardagen flyter på, vi delar på alla sysslor och Peter är en engagerad pappa och väldigt händig. Men jag tycker att vi har tråkigt.

Vi har inget att prata om längre och har sällan roligt ihop. Äter vi frukost läser han tidningen samtidigt som jag försöker hålla i gång en konversation, sitter vi i soffan på kvällen är det i var sitt hörn med blicken vänd mot tv:n. Visst pussas vi ibland men det är mest när vi säger god natt eller hej då. Sex har vi aldrig numera och det låter ju inte riktigt klokt! Men Malena Ivarsson sa någon gång i en artikel att det är stiltje i tjugo procent av dubbelsängarna, så vi kanske inte är så unika.

Jag kan inte säga att jag lider, mycket är bra i mitt liv men jag kan känna mig onormal och det är stressande. Frågar någon mig om mitt sexliv säger jag att det inte sker så ofta för jag skäms över att det är obefintligt. Jag kan bli väldigt avundsjuk på par som pratar och skrattar med varand­ra och har sex varje vecka.

Men jag vill absolut inte skilja mig, inte Peter heller. Fast jag tror att vi skulle vara lyckligare om vi hade mer glöd i äktenskapet. I början kunde vi skoja lite om att vi inte hade sex och att vi måste skärpa oss men nu diskuterar vi det aldrig. Hade någon ­frågat mig som ung om jag kunde tänka mig ett vitt äktenskap skulle jag ha sagt ”aldrig i livet!”. Men i dag värderar jag tryggheten och bekvämligheten högre än de stora känslorna.”

 

– Jag känner mig som en loser.
Birgitta, 48, gift med Tomas, 50, sedan 22 år. Tillsammans har de tre tonårsbarn.

"Det värsta med att jag lever i ett halvdant äktenskap är att jag känner mig som en loser. Jag förstår ju att alla inte lever i perfekta äktenskap men jag vill inte vara en av dem. Jag vill ha det där fantastiska äktenskapet där man åtrår varandra samtidigt som man är bästa vänner och skrattar ihop. Det kan man ju inte påstå att vi gör precis.

Jag pratade nyligen med en väninna som berättade att hon och hennes man hade suttit uppe halva natten och bara pratat. ”Åh, det var så härligt”, kvittrade hon i luren. Gud, jag ville bara kräkas – de har ju varit gifta lika länge som vi. Vad har de som inte vi har? tänkte jag och blev jätteavundsjuk.
 I början av vårt förhållande gjorde vi så mycket roliga saker ihop och jag var så stolt över Tomas. Han var intelligent, rolig, kaxig, oförutsägbar, manlig och hade pondus. Lite ”bad boy”, som jag då bara tyckte var spännande. I dag tror jag att det är just det som är vårt problem.

När Tomas så småningom blev riktigt framgångsrik tyckte han att jag kunde sluta jobba och ta hand om familjen i stället. Jag gick med på det för jag ville ge mina barn så mycket tid som möjligt. Och det funkade bra i några år. Sen märkte jag att den där ojämlikheten, att han tjänade massor av pengar och jag inga, började bli problematisk.

Han började behandla mig som en anställd som han kunde ställa krav på, lite åt kåt-glad-och-tacksam-hållet. Det där gillade jag inte. Jag ville vara en del av hans framgång, inte få bilar, pälsar och blommor som bevis på att HAN var framgångsrik.

Han skulle säkert önska att jag anpassade mig mer efter hans bild av hur en ”fru” ska vara, men det kommer aldrig att ske. Jag gör det som jag vill oavsett vad han säger. Men den här maktkampen som vi ständigt håller på med är både tröttande och tråkig. Vi har fastnat i ett mönster där vi cirka fyra gånger om året hamnar i kris – ska vi skiljas eller inte? – åtföljd av försoning där vi har bra sex och säger snälla saker till varandra under några veckor tills det är dags för en ny period. Det här har till och med resulterat i att vi båda varit otrogna – flera gånger. Det har blivit en del i maktkampen, eller vad det nu handlar om.

Jag blir så missnöjd med mig själv när jag låter allt bara vara så här. Fast jag vet att jag är långt ifrån ensam. Och så tänker jag ”om jag nu tycker att vårt äktenskap är så tråkigt, varför skiljer jag mig inte då?” Det där kan jag älta fram och tillbaka. Är jag feg? Är jag rädd för att inte klara mig ekonomiskt eller att barnen ska bli ledsna? Eller är det så att jag trots allt älskar Tomas och inte kan leva utan honom? Förmodligen det sistnämnda. Jag tror att min värsta fiende är mina egna krav på maximal lycka."

- Det finns kärlek i vårt blekta äktenskap.
Anna, 47, är gift med Sten 52, sedan 25 år. De har två tonårsbarn.

"Jag har det tråkigt men bra. Jag har insett att min man inte kan fylla alla mina behov så som det var när vi var nykära. Då älskade vi varandra villkorslöst och önskade inget hellre än att läka alla sår hos varandra. I dag om jag är upprörd eller ledsen och vill prata med Sten om detta kan han säga till mig att: ”Nä, jag orkar faktiskt inte lyssna på dig nu, du får ringa någon annan.”

Kärleken har sina gränser, det måste man inse. Vi är två separata individer som visserligen valt att leva tillsammans men som också kan bli trötta på varandra i perioder. I början när passionen fanns såg jag endast bra saker hos Sten. Nu fokuserar jag bara på hans ovanor: ”Fan, måste han smacka och tugga så när han äter!”

Jag har faktiskt gömt undan vissa av hans kläder för att jag tycker att de är så vansinnigt fula, han ser ju inte sånt. Han kan lulla omkring i femton år gamla byxor och urtvättade t-shirts, jag fattar inte varför han inte kan göra sig lite fin för mig?

En väninna sa klokt till mig en gång när jag beklagade mig att: ”Hur ser du ut själv då?”, ha ha. Då insåg jag att hon hade rätt. Jag kan ju hasa omkring på helgerna i de där gröna velourbrallorna som Sten hatar. Men han klagar sällan på mig, det är mest jag som påpekar fel och brister. Det är så trist när han förfaller i mina ögon. Jag vet inte vad jag ska tända på. Sex har blivit astråkigt, jag har ingen lust! Visst får vi till det då och då men det är på sin höjd trevligt. Jag kan längta efter häftigt sex där man bara hänger sig åt varandras kroppar. Men att bli vrålkåt på Sten efter 25 års äktenskap – det finns inte på kartan.

Det finns gudskelov ändå en innerlighet och en kärlek i vårt blekta äktenskap. Sten är en väldigt god människa som är lugn och trygg, en fantastisk pappa och som på alla sätt visar att han vill vara bra för mig. Jag tycker att man idealiserar det här med äktenskap för mycket – att det ska var så speciellt varje dag. När det mer är som att göra en långresa tillsammans. Med långa osexiga transportsträckor mellan sevärdheterna. Ungefär som när Sten och jag helt oväntat en fredag kan få till ett spännande samtal medan vi dricker ett glas vin ihop. Det räcker för mig för det mesta.

Jag har lärt mig att härda ut när livet känns ospännande och meningslöst. Jag är övertygad om att det inte blir bättre med någon annan. Möjligen skulle jag tycka det i början, i förälskelsen, men det går ju över och att då stå där med någon annan än Sten. Nä, det kan jag inte tänka mig. Han är bra för mig. Han är min motsats och jag tror att jag behöver hans lugn. Om jag skulle leva med någon som satt där med pannan i djupa veck varje kväll och förde resonemang kring livets svåra frågor kanske jag skulle storkna till slut. Jag kan ju känna när jag varit med mina vänner en kväll och blivit hög av att få frossa i känslor och problem att det är så skönt att komma hem till Sten efteråt och bara varva ner i hans lugna närvaro.”
 

Eva Sanner, parterapeut

Stanna eller gå – det är frågan?
Eva Sanner är journalist, författare och parterapeut. I sitt terapirum möter hon ständigt par som tappat gnistan.

Varför blir det så lätt tråkigt i en ­relation?
– Jag tror att det snarare handlar om missnöje. Vi har så stora förhoppningar på ett förhållande – nästan lite religiösa. Partnern ska fylla alla våra behov, vilket är omöjligt och så blir vi besvikna och börjar leta fel.
– Vi förväntar oss också att partnern ska se våra behov utan att vi ska behöva säga något. Kvinnor är ofta bra på att ge uttryck för känslor – de känner si och så – men de är sämre på att tala om vad de behöver. Det ska partnern på något mirakulöst sätt lista ut.
– Vi måste också sluta att jämföra oss med andra. De har också svårigheter och det är ingen som orkar leva upp till dagens krav på att vara snygg, utåtriktad, ha massor av vänner, framgång och ett bra sexliv. Att vara tillräckligt bra räcker.
– Par som är lyckliga är de som kan hantera svårigheter som dyker upp utan att skilja sig och som är beredda att välja bort något för att få mer tid för varandra – kanske jobba mindre. 

Men vad är det för vits med att traggla runt i ett tråkigt äktenskap?
– Det finns ingen vits med att bara låta tiden gå, men att vilja jobba för ett bra förhållande är att växa själv. Om jag tar till mig vad den andre saknar hos mig kanske jag kan utvecklas. Vill den andre att jag till exempel ska ta fler initiativ kanske det är just det jag behöver bli bättre på – för min egen skull. Relationer i vårt samhälle har inget annat kitt än kärleken. Försvinner den skiljer vi oss oavsett om vi har barn och hus ihop. Det blir väldigt sårbart.

Finns det aldrig skäl att separera?
– Absolut, vissa relationer kan rent av vara farliga. Om det förekommer fysiskt eller psykiskt våld till exempel ­eller om det finns missbruk med i bilden.
– Den som missbrukar har ju en relation med sin drog – inte med sin partner. Men många skiljer sig helt enkelt för att de inte vet hur de ska hjälpas åt med att få det bättre.

Kan även ett insomnat sexliv få liv?
– Om båda är tillfreds med att sällan eller aldrig ha sex är det ju inget problem. Om en saknar det kan det där­emot bli svårt, men är man överens om att göra något åt saken finns det massor man kan göra för att det ska bli roligare.
– Tekniken finslipas ju mer man lär känna varandra, så egentligen skulle sexlivet kunna bli bättre med åren. Men det är viktigt att fråga sig vad man själv är villig att göra för att få en förändring och inte skylla allt på sin partner.